I en hall stort som ett ridhus full med trä har vi idag tränat hundar i bruksgrenen sök. Eftersom att Charlie har fått sin diagnos så fick han bara vara med som sällskap, han kommer nog i framtiden att kunna träna lite smått, men nu när vi är i så tidigt stadie så vågar vi inte utsätta honom för något. Men Lord var det full fart på. Det var andra gången någonsin som han fick prova på sök, förra gången var det ute i skogen och i dag var det då inomhus i en hall. 

 

Lite kortfattat om sök från en nybörjare som mig: En sökhund ska hitta och markera en person eller ett föremål (ex. narkotika eller sprängmedel). När den hittat vad det är den ska hitta så ska den markera, och det går att markera på olika sätt, exempel är ligg eller skallmarkering. Vissa väljer att träna sina hundar så att när den

funnit personen som är försvunnen så plockar den med sig ett föremål och springer tillbaka till sin förare som sedan följer med hunden tillbaka ut till den plats där den "försvunne" personen befinner sig. (med reservation för feskrivningar)

 

Med Lord som är helt ny i situationen (och jag med för den delen) började vi det lite lätt med koppel på. Men när vi provat det en gång så valde vi sen att släppa honom lös och låta honom arbeta helt själv. Och hjälp vad det gick! Han tyckte det var hur kul som helst och drog på i 180! Det var så häftigt att se hur han arbetade och använde sin nos för att vädra sig till den försvunna personen. 

 

Vi kommer garanterat att göra om det igen, men bara för att aktivera och träna, för det går även att tävla i sök. Men jag känner att jag inte har det intresset och lägger hellre några timmar extra på lydnaden. Och kanske är det för att lydnaden är rätt lik dressyren som jag gillar den bäst? Men det är kul att få möjlighet att vara med och träna bland kunniga människor och andra hundar, det är bra erfarenhet!

 

Charlie som fick vara med som sällskapshund.

 

 

 

 

 

 

 

Visst är det härligt att rida i djup snö? Känna hur hästarna tar ut lite extra på steget. Förra året hade vi inte så mycket snö och det blev därför inte så många sådanna tillfällen. I år där emot har vi fått en ganska bra mängd, men som tyvärr töar just nu. Jag verkligen hatar snöslask och kan tänka mig att jag inte är ensam om det.

 

Betty tycker också att det är väldigt kul med djup snö, jag blir nästan lite vidskeplig när jag rider på fältet och rädd för att säga till Isabelle (min syster) "Kolla det går ju riktigt bra" för i vilken sekund som helst kan det slå om och hon far i väg i full fart och bockar. Men lite spänning ska väl hon bakom kameran få ibland också?

 

Den här gången gick det bra hela passet :)

 

 

 

 

 

 

 

Vi fick både positiva och negativa nyheter när vi var hos veterinären i torsdags. Efter att veterinärer och specialister granskat undersökningar och röntgenbilder har det visat sig att Charlie har en mycket ovanlig sjukdom, och det finns inte så mycket fakta om den. De första kotorna i nacken, altaskotorna som blandannat håler kraniet på plats är missbildade. När hundarna föds och är små så är det två olika kotor, liknande de här tecknen (  ) två halvbågar. När hunden växer och blir större växer dessa två ihop och bildar som en cirkel som kraniet vilar på. Charlies problem är att hans atlaskota inte är korrekt, han har två hålrum i det som ska vara en cirkel.

 

Istället för ben så är det bindväv som håller ihop atlaskotorna på de ställerna som det saknas ben, och som jag skrev tidigare så vilar även kraniet på dessa kotor och det betyder att kotorna har en väldigt betydande funktion. Om jag förstod veterinären rätt så har det bara dokumenterats 5 fall av den här missbildningen i Sverige, och hon hade haft möjlighet att följa en av de här femhundarna genom undersökningar, operation och rehabilitering.

 

Jag åkte in till Ultuna med tanken om att jag antagligen inte skulle ha någon hund med mig hem. Det går att operera, den hunden som veterinären tidigare följt hade blivit opererad men inte blivit fri från smärtan helt. Det är där vi har problemet med Charlie också, när vi åkte in med honom första gången hade han en fruktansvärd smärta. Hans nevrologiska förändringar är inget som hindrar honom från att leva ett vanligt hundliv. Vi vill inte att han ska ha ont, men en operation i det slaget som det innebär kändes inte helt rätt. Han har hunnit gå igenom väldigt mycket de senaste veckorna, och tanken på att han ska gå igenom en stor operation med en lång rehabilitering som sen kanske är gjort förjäves känns för riskfyllt. 

 

Veterinären trodde att Charlie med tid kan läka till det tillstånd han var i innan vi åkte in till Ultuna första gången. Han har troligen skadat bindväven som håller ihop kotorna och det har skapat stor smärta när altaskotan/kotorna ligger instabilt. Atlaskotorna kommer alltså aldrig att bli normala, men hon tror att han kan leva ett bra hundliv utan smärta när bindväven bara läkt och blivit starkt, eftersom att han levt två år innan utan beskymmer. 

 

Så vår älskade Charlie är hemma med oss, vi måste vara försiktiga, det finns saker som han aldrig kommer att få göra, ha dragkamp eller brottas med andra hundar exempelvis, men han får leka, gå långa promenader och mycket annat roligt precis som innan, men nu är vi medvetna om hans handikapp och kan ta hänsyn till det.

 

Den tiden det tar för honom att läka så får han smärtstillande, han ska inte behöva ha ont. Veterinären tyckte att det skulle vara väldigt orättvist att avsluta Charlies liv innan vi gett honom en chans till återhämtning, han är stark och pigg och att han är sjuk är inget som syns. Så nu håller vi alla tummar att han ska återhämta sig helt och att han får vara beskymmerfri många år framöver.

 

 

Förra veckan var rätt kaotisk. Efter att ha varit hemma hela helgen för att Charlie mått sådär efter att ha varit hos veterinären på fredagen för öronspolning och kontroll så åkte vi tillbaka till veterinären på måndagen. Väl hos veterinären fick vi remiss och det vara bara att åka direkt i till Ultuna djursjukhus i Uppsala. Charlie blev inskriven och mådde nu riktigt dåligt, han fick smärtlindring och var hängig. Vi fick säga hej då, och det var jättejobbigt, vi visste inte om vi skulle få träffa honom igen. Veterinären trodde att det var hjärnhinneinflamation eller diskbråck i nacken. En gång om dagen fick vi ett samtal om hur han mådde och om vilka tester som de gjorde. På tisdagen fick jag beskedet att "diagnosen är sädär", det kändes som om han var så långt borta, jag ville bara dit på direkten! Men han var inlagd på intensivvårdsavdelningen och man fick inte komma och hälsa på pga, smittorisken. 

 

I fyra nätter låg han kvar på Ultuna och i fredags kväll fick han äntligen komma hem med restriktioner om strikt vila och medicinering. Han är mycket piggare men har fortfarande ont. Men jag tror han tycker det är skönt att vara hemma, djurvårdaren som haft hand om Charlie sa till oss "Ja, han börjar nog tröttna på oss nu och vill hem.". 

 

Vad som är fel på honom vet de inte än, ingen av provsvaren visar något och han har inte haft feber. Så därför är han nu inbokad för magnetröntgen på fredag. De vågar inte göra en vanlig röntgen pga av att det kan skada mer och att man inte ser mjukdelarna i den. Att de vill se mjukdelarna beror på att de har hittat nevrologiska störiningar som inte är normala, och vi vill såklart ha en så grundlig diagnos som det bara går. Nu är det bara att hålla tummarna för att han blir helt frisk.