Förra veckan var i iväg och tränade för Göran Liljestam. Göran har meriter och har tävlat upp till Grand Prix i dressyr och han har även varit dressyr ansvarig för det svenska fälttävlandslandslaget. Det var första gången jag red för honom (det var en programridning) och jag skulle mer än gärna boka in en till träning! Bra kritik och han gav oss mycket tips och idéer hur vi kan jobba vidare. Han var lätt att förstå och gav mig klarhet i endel bitar som varit knaggliga. Under själva programridningen tyckte jag att vi som så ofta saknar den sista powern, jag spänner mig troligen för mycket i början av programmet som gör att hon backar av, men jag fick också mycket beröm för att hela tiden vara noga med att Betty höll takten, något han nämnde som väldigt viktigt. En övning som han trodde skulle passa oss bra var att rida i små fyrkanter, se till att jag har Betty med mig helt genom varje hörn, han sa att hörnen var de ställena i programen där man verkligen kunde känna efter vart man har hästen och kolla läget. Det var givande och nu har vi fått lite ny energi för att fortsätta kämpa!

 

 

 

Eftersom att klockan bara tickar på och det snart närmar sig att jag ska gå ut på promenad med hundarna igen så blir det inte så mycket skriva av idag. Men det blir några bilder ändå. :)

 

 

Har varit iväg på dressyrträning ikväll med skruttan. Är riktigt trött i både kropp och själ, det har varit väldigt mycket de senaste dagarna och jag känner att jag inte riktigt hinner med mig själv och blir lätt nedstämd. Ska försöka att finna motivation och förhoppningsvis slänga iväg ett inlägg om träningen om inte allt för många dagar.

 

 

Nu är Charlie inne på dag nummer två utan medicinering. I början av december blev Charlie allvarligt dålig och inlagd på Ultuna djursjukhus i Uppsala. Det visade sig att han hade avsaknad av ben i den översta nackkotan atlas och nu hade bindväven som höll ihop kotan gått av. Vi gjorde valet att inte operera då operationen skulle vara komplex och med lång rehabiliteringstid, nacken skulle då stelopereras. Det andra valet var att medicinera och hoppas att bindväven skulle läka ihop till så som det var innan han skadade sig, alltså skulle den inkorrekta atlaskotan fortfarande sakna ben men han kan leva med det och utan smärtor iallafall och slippa operation.

 

Det är ett och ett halvt dygn sedan sista dosen skulle ha gått ur. Men jag kommer inte vara helt säker på att han klarar sig utan förs om en vecka, jag tror fortfarande att han har lite i kroppen även om det står att medicinen bara håller i ett dygn. Det är klart att jag är rädd för att sluta, jag är rädd att han ska få ont! 

Men det är lugnande att jag har alla mediciner kvar, att jag kan ge smärtstillande snabbt om det skulle bli några bekymmer. Men nu håller vi tummarna igen för att han har tagit ännu ett steg i rätt riktning.

Första dressyrträningen efter vinteruppehållet är gjord, och det känns bra! Efter att ha legat i magsjuka förra helgen  så fick Betty vila några dagar och därför såg jag till att hon fick en lång uppvärmning med mycket skritt. Igentligen behöver Betty komma igång rätt snabbt med mycket tempoväxlingar för att komma igång och vara med, hon blir ibland lite för bekväm och framförallt då i skritten. 

 

När Maja var på plats så var det 100% arbete! då skulle vi lägga i 3 ans växel och hon ville se ordentligt tramp bak, både i trav och galopp! Och det var tufft, det tog ett tag innan hon släppte efter och gick fram. Det är tur att det finns ridhus så det går att rida på ordentligt på ett bra och halkfritt underlag. Jag fick tillsägelse att jag låser mig i vänster arm ibland så det måste jag jobba på, annars blir det stumt. Men allt efter passet så släppte även det stumma, men jag vet att jag har problem med låsningar ibland, och det beror nog mycket på att jag är så fokuserad på Betty att jag glömmer min egen ridning mellan åt. 

 

Under skritt pauserna när vi hämtade andan så pratade vi om hur det ser ut framöver med tävling etc., jag sa att vi planerat in en programridning i februari men att jag fegat ur att anmäla oss till LA då jag inte känner mig 100 på ryggningarna. Så i slutet av ridpasset så fick vi visa upp hur vi gjorde och vi fick bra och konkreta tips, så nu ska det tränas ryggning!

 

 

 

 

 

 

Utsläpp av hästarna imorse och termometern visade låga temperaturer som i många andra delar av landet idag. Tror att det är vinterns kallaste dag här hitils, -27 grader stod mätaren på utanför stallet. Även om jag stundtals inte tyckte att det var så jättekallt så lät jag ändå hästarna vila idag. För några vintarar sedan åkte vi hem från en träning i -36! Nu har jag satt max gräns på -20 för att ge oss iväg, det skulle inte vara roligt om någonting händer en sådan gång när det är så satans kallt. 

 

Vi lassade ut bra med hö så att hästarna skulle ha under dagen, och tjocktäckena åkte på de två fryssna hästarna. Den lilla skrutten började med att kuta ut i hagen och rulla runt i snön, det såg riktigt härligt ut! Han blev full med frost i pälsen men såg annars helt oberörd ut av kylan, han är en äkta nu levande mammut! 

 

 

 

 

 

I en hall stort som ett ridhus full med trä har vi idag tränat hundar i bruksgrenen sök. Eftersom att Charlie har fått sin diagnos så fick han bara vara med som sällskap, han kommer nog i framtiden att kunna träna lite smått, men nu när vi är i så tidigt stadie så vågar vi inte utsätta honom för något. Men Lord var det full fart på. Det var andra gången någonsin som han fick prova på sök, förra gången var det ute i skogen och i dag var det då inomhus i en hall. 

 

Lite kortfattat om sök från en nybörjare som mig: En sökhund ska hitta och markera en person eller ett föremål (ex. narkotika eller sprängmedel). När den hittat vad det är den ska hitta så ska den markera, och det går att markera på olika sätt, exempel är ligg eller skallmarkering. Vissa väljer att träna sina hundar så att när den

funnit personen som är försvunnen så plockar den med sig ett föremål och springer tillbaka till sin förare som sedan följer med hunden tillbaka ut till den plats där den "försvunne" personen befinner sig. (med reservation för feskrivningar)

 

Med Lord som är helt ny i situationen (och jag med för den delen) började vi det lite lätt med koppel på. Men när vi provat det en gång så valde vi sen att släppa honom lös och låta honom arbeta helt själv. Och hjälp vad det gick! Han tyckte det var hur kul som helst och drog på i 180! Det var så häftigt att se hur han arbetade och använde sin nos för att vädra sig till den försvunna personen. 

 

Vi kommer garanterat att göra om det igen, men bara för att aktivera och träna, för det går även att tävla i sök. Men jag känner att jag inte har det intresset och lägger hellre några timmar extra på lydnaden. Och kanske är det för att lydnaden är rätt lik dressyren som jag gillar den bäst? Men det är kul att få möjlighet att vara med och träna bland kunniga människor och andra hundar, det är bra erfarenhet!

 

Charlie som fick vara med som sällskapshund.

 

 

 

 

 

 

 

Visst är det härligt att rida i djup snö? Känna hur hästarna tar ut lite extra på steget. Förra året hade vi inte så mycket snö och det blev därför inte så många sådanna tillfällen. I år där emot har vi fått en ganska bra mängd, men som tyvärr töar just nu. Jag verkligen hatar snöslask och kan tänka mig att jag inte är ensam om det.

 

Betty tycker också att det är väldigt kul med djup snö, jag blir nästan lite vidskeplig när jag rider på fältet och rädd för att säga till Isabelle (min syster) "Kolla det går ju riktigt bra" för i vilken sekund som helst kan det slå om och hon far i väg i full fart och bockar. Men lite spänning ska väl hon bakom kameran få ibland också?

 

Den här gången gick det bra hela passet :)

 

 

 

 

 

 

 

Vi fick både positiva och negativa nyheter när vi var hos veterinären i torsdags. Efter att veterinärer och specialister granskat undersökningar och röntgenbilder har det visat sig att Charlie har en mycket ovanlig sjukdom, och det finns inte så mycket fakta om den. De första kotorna i nacken, altaskotorna som blandannat håler kraniet på plats är missbildade. När hundarna föds och är små så är det två olika kotor, liknande de här tecknen (  ) två halvbågar. När hunden växer och blir större växer dessa två ihop och bildar som en cirkel som kraniet vilar på. Charlies problem är att hans atlaskota inte är korrekt, han har två hålrum i det som ska vara en cirkel.

 

Istället för ben så är det bindväv som håller ihop atlaskotorna på de ställerna som det saknas ben, och som jag skrev tidigare så vilar även kraniet på dessa kotor och det betyder att kotorna har en väldigt betydande funktion. Om jag förstod veterinären rätt så har det bara dokumenterats 5 fall av den här missbildningen i Sverige, och hon hade haft möjlighet att följa en av de här femhundarna genom undersökningar, operation och rehabilitering.

 

Jag åkte in till Ultuna med tanken om att jag antagligen inte skulle ha någon hund med mig hem. Det går att operera, den hunden som veterinären tidigare följt hade blivit opererad men inte blivit fri från smärtan helt. Det är där vi har problemet med Charlie också, när vi åkte in med honom första gången hade han en fruktansvärd smärta. Hans nevrologiska förändringar är inget som hindrar honom från att leva ett vanligt hundliv. Vi vill inte att han ska ha ont, men en operation i det slaget som det innebär kändes inte helt rätt. Han har hunnit gå igenom väldigt mycket de senaste veckorna, och tanken på att han ska gå igenom en stor operation med en lång rehabilitering som sen kanske är gjort förjäves känns för riskfyllt. 

 

Veterinären trodde att Charlie med tid kan läka till det tillstånd han var i innan vi åkte in till Ultuna första gången. Han har troligen skadat bindväven som håller ihop kotorna och det har skapat stor smärta när altaskotan/kotorna ligger instabilt. Atlaskotorna kommer alltså aldrig att bli normala, men hon tror att han kan leva ett bra hundliv utan smärta när bindväven bara läkt och blivit starkt, eftersom att han levt två år innan utan beskymmer. 

 

Så vår älskade Charlie är hemma med oss, vi måste vara försiktiga, det finns saker som han aldrig kommer att få göra, ha dragkamp eller brottas med andra hundar exempelvis, men han får leka, gå långa promenader och mycket annat roligt precis som innan, men nu är vi medvetna om hans handikapp och kan ta hänsyn till det.

 

Den tiden det tar för honom att läka så får han smärtstillande, han ska inte behöva ha ont. Veterinären tyckte att det skulle vara väldigt orättvist att avsluta Charlies liv innan vi gett honom en chans till återhämtning, han är stark och pigg och att han är sjuk är inget som syns. Så nu håller vi alla tummar att han ska återhämta sig helt och att han får vara beskymmerfri många år framöver.

 

 

Förra veckan var rätt kaotisk. Efter att ha varit hemma hela helgen för att Charlie mått sådär efter att ha varit hos veterinären på fredagen för öronspolning och kontroll så åkte vi tillbaka till veterinären på måndagen. Väl hos veterinären fick vi remiss och det vara bara att åka direkt i till Ultuna djursjukhus i Uppsala. Charlie blev inskriven och mådde nu riktigt dåligt, han fick smärtlindring och var hängig. Vi fick säga hej då, och det var jättejobbigt, vi visste inte om vi skulle få träffa honom igen. Veterinären trodde att det var hjärnhinneinflamation eller diskbråck i nacken. En gång om dagen fick vi ett samtal om hur han mådde och om vilka tester som de gjorde. På tisdagen fick jag beskedet att "diagnosen är sädär", det kändes som om han var så långt borta, jag ville bara dit på direkten! Men han var inlagd på intensivvårdsavdelningen och man fick inte komma och hälsa på pga, smittorisken. 

 

I fyra nätter låg han kvar på Ultuna och i fredags kväll fick han äntligen komma hem med restriktioner om strikt vila och medicinering. Han är mycket piggare men har fortfarande ont. Men jag tror han tycker det är skönt att vara hemma, djurvårdaren som haft hand om Charlie sa till oss "Ja, han börjar nog tröttna på oss nu och vill hem.". 

 

Vad som är fel på honom vet de inte än, ingen av provsvaren visar något och han har inte haft feber. Så därför är han nu inbokad för magnetröntgen på fredag. De vågar inte göra en vanlig röntgen pga av att det kan skada mer och att man inte ser mjukdelarna i den. Att de vill se mjukdelarna beror på att de har hittat nevrologiska störiningar som inte är normala, och vi vill såklart ha en så grundlig diagnos som det bara går. Nu är det bara att hålla tummarna för att han blir helt frisk.